she's got a criminal mind.
hennes liv var ett lågstadiedisco. snurrande discokulor som man kunde beställa hem om man sålde tillräckligt många jultidningar. ljusen blinkade. man såg aldrig klart. människor kunde se ut att vara någon men lyktstolpeljuset utanför lokalen bevisade att så var inte fallet. man kunde känna sig hemma men samtidigt var man alltid väl medveten om att man varken hade en säng eller tandborste här. utåt var hon glad. enligt vissa var hon tråkig och korkad. de visste ingenting. de trodde bara på sannolikhet. hon vädjade sig åt ödet.
hennes naglar var tunna, hennes hy var len. när hon var liten var hon blyg. när hon var tretton överraskade hon ständigt sig själv med att vara rättfram för att viljan för något var stark. hon tyckte inte illa om många människor, men hon förstod sig sällan på dem. samtidigt som hon tyckte att alla var läsbara även i mörkret. även när allt blinkade.
hon hade mycket på insidan. hon var inte smart. hon förstod aldrig matte, hon tänkte långsamt och hon var inte allmänbilad. hade aldrig sett gudfadern eller forest gump. hon dumförklarades ständigt, blev inte sällan dåligt behandlad för att hon aldrig sa ifrån, ändå alltid stod kvar.
ibland släppte hon granatbomber. saker som hade kokat länge och inte gick att svälja.
hennes oförstörlighet och evighet växlades ständigt med smuts och bräcklighet.
en gång skrev hon vulnerable på sin 14-årsvägg som var målad i vaniljvitt.
hon levde i nuet men var alltid bortom molnen.
hon insåg under sin ungdom de fyra reglerna: man vill alltid ha det man inte har, just nu är alltid livets vackraste bukett, man måste falla i gropar för att kunna bestiga berg och älskling, vi ska alla en gång dö.
människor hon mötte mötte henne ofta bara till hälften, hon var tvungen att skynda, kämpa, traska 700 jävla mil för att nå fram. människorna hon mötte var ofta måttligt intresserade av utveckling utan istället hade de funnit sin egen kärlek: de själva.
det var märkligt. för hon var aldrig arg. hon lät sig trampas på, hon tog alltid emot en sketen sula med sina omuskolösa armar.
men innerst inne levde hon alltid med viljan, och hon visste att den i framtiden skulle besannas; ni ska få se.
hennes naglar var tunna, hennes hy var len. när hon var liten var hon blyg. när hon var tretton överraskade hon ständigt sig själv med att vara rättfram för att viljan för något var stark. hon tyckte inte illa om många människor, men hon förstod sig sällan på dem. samtidigt som hon tyckte att alla var läsbara även i mörkret. även när allt blinkade.
hon hade mycket på insidan. hon var inte smart. hon förstod aldrig matte, hon tänkte långsamt och hon var inte allmänbilad. hade aldrig sett gudfadern eller forest gump. hon dumförklarades ständigt, blev inte sällan dåligt behandlad för att hon aldrig sa ifrån, ändå alltid stod kvar.
ibland släppte hon granatbomber. saker som hade kokat länge och inte gick att svälja.
hennes oförstörlighet och evighet växlades ständigt med smuts och bräcklighet.
en gång skrev hon vulnerable på sin 14-årsvägg som var målad i vaniljvitt.
hon levde i nuet men var alltid bortom molnen.
hon insåg under sin ungdom de fyra reglerna: man vill alltid ha det man inte har, just nu är alltid livets vackraste bukett, man måste falla i gropar för att kunna bestiga berg och älskling, vi ska alla en gång dö.
människor hon mötte mötte henne ofta bara till hälften, hon var tvungen att skynda, kämpa, traska 700 jävla mil för att nå fram. människorna hon mötte var ofta måttligt intresserade av utveckling utan istället hade de funnit sin egen kärlek: de själva.
det var märkligt. för hon var aldrig arg. hon lät sig trampas på, hon tog alltid emot en sketen sula med sina omuskolösa armar.
men innerst inne levde hon alltid med viljan, och hon visste att den i framtiden skulle besannas; ni ska få se.
Kommentarer
Postat av: mia
gillar det.
som fan.
Postat av: anna
Fan vad bra älskling. Du är så jävla grym!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Trackback
