jag behövde en hundradels sekund

det gör så jävla ont att gå på den här marken.

delar av livet går inte att konfrontera, går inte att förändra. en del av splittret kommer alltid sitta kvar under mina fötter och sticka. så det enda jag kan göra är att lämna. jag rymmer och jag kommer ju tillbaka. jag vet det, att jag kommer komma tillbaka. jag vet att det inte går att konfrontera, förändra. men jag kan fördela smärtan i minimala bitar.

men jag kan inte ständigt vara på vandrande fot i min egen hemstad. jag tar mig till en plats där jag inte kommer stanna förevigt. men där jag åtminstone kan tänka att jag kan stanna om jag vill.

nu när jag har tagit beslutet är jag lugn




Kommentarer
Postat av: Joella

ungefär 85 % av tiden tänker jag på hur jag inte trivs här, tänk om man faktiskt befann sig någonstans där man trivdes, fan vad man skulle kunna spendera de 85 % med att tänka hur bra man trivdes! hur underbart skulle inte det vara? längtar tills dess.

2010-11-17 @ 22:39:43
Postat av: Robin

splittret är själv inducerat. självrannsakan kommer med tiden, alltid i små doser. katharsis är nödvändigt för personlig självförståelse och utveckling.

2010-11-18 @ 00:48:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0