mina tankar är så klara nu


skoja bara, skoj-skoja bara

vi säger att alla borde göra som vi gör.
alla är ju olika och det respekterar vi,
men aldrig någonsin har något gett oss så mycket som detta.
det är det bästa vi gjort.
tänker bara att alla borde få uppleva det, alla borde ta sig ut och släppa alla rutiner.
byta land och skapa nytt.
vi är så lyckliga här.

jag väntar mig en värld

det är som om en bubbla spräckts. som om jag varit rastlös hela livet och gått och väntat på denna tiden.
trångt att bo många så tätt, och olika känslor infinner sig olika dagar men tristessen, rastlösheten:
BORTA

glöd


M: hjärtat slår trumslag

i oktober gjorde jag en lista på spotify som jag döpte till oktober till mars. i mars skulle vi hoppa på ett plan till en annan stad i ett annat land. en spellista för att hålla ut några månader, en tid som skulle kännas som en evighet. med slask och snö och mörka kvällar. tiden gick som jag visste att den skulle och jag sitter här nu och ser ut över hundratals engelska hus.

When we go out dancing

I don't want to be bothered


rattfylleri och döden och oturen i turen

tiden gör aldrig undantag. den stannar inte upp och ser sig om och den bryr sig inte om att det gör ont. den går inte att förfrysa, spola fram, spola tillbaka eller låter sig gå i slowmotion även om man så gärna vill det. jag har så svårt för tid och rum och det märkliga i foton eller minnen från tider som aldrig kommer igen. hur mycket vi än bönar om det. döden och tiden går hand i hand och ingen av dem är barmhärtig. de skrattar oss inte i ansiktet men de fortlöper och finns där och det bara är så.
julia älskar winnerbäcks rad. en elegi för en tid som bara går och aldrig kommer igen. en rad som är så sann att det gör ont i ryggraden ibland. det ilar.
jag kommer aldrig förstå tiden och döden och allt däremellan. men man får försöka för att inte hamna i chock.
jag vill inte vara rädd för döden för det tjänar inget till, men vid sånna här tillfäller känner jag: jag är inte färdig med livet än. jag älskar det för mycket.  tyngden i sorgen och allt det luftiga i glädjen. hjärtat har hittat sin rytm och jag går ut på promenad.

00:11

I London i Mias och Julias rum/lägenhet/studio. det är märkligt hur mycket man kan känna på en vecka. och det är märkligt att vi kom hit för bara en vecka sen. känns som flera veckor. man installerar sig snabbt. tufnell park känns så rätt. puss.


vi mot världen

jag tror detta är det märkligaste jag varit med om.
det är som att lämna sin semester bakom sig och återvända hem igen fast tvärtom.
sover lite oroligt om natten, känns som jag lever hela livet i en bakfyllebubbla.
kramar mina katter extra hårt när jag kommer hem på eftermiddagarna,
skrattar extra högt och extra mycket när jag kan.
inser egentligen vilka som kommer stanna och vilka som kommer försvinna i sorlet.

samtidigt som det är en olustig magkänsla som infunnit sig det senaste dygnet så har jag redan börjat fundera på min återvändo. som ändå kommer komma. då känns det skönt att vara borta igen.

det är så märkligt att jag bestämde detta för flera månader sen. om fyra dagar sitter vi på planet. bara himla crazy.


#2



F off

det går en man omkring i mina skor.

hostar och hostar och blir liksom aldrig frisk. arbetslös och sjuk och vet inte riktigt var man ska göra av sig själv.
vill inte vara hemma, vill inte vara borta.

behöver lite solsken, lite värme.
något att göra. trött på americas next top model och på att streama serier från internet.

trött på att städa mitt rum och sen skräpa ner det igen. trött trött trött.

men man kan åtminstone se gräsmattan igen. det är fint.

 


torsdagsval


detta är så himla down.



försöker fördela mig i felfack och rättfack. försöker rensa ut orenheterna i mitt sätt och göra mig complete. inget kommer någonsin vara complete.
operfekt och oförstörbar, det enda jag har. men man får gosa ner sig i det. trivas, eller försöka se ut att trivas. lära sig att det bara är så.

puss

jag vill inte vara kvar här längre.
det är obeskrivbart varför.
vill inte berätta och kan inte

men jag längtar till 4e mars.

trassel

känner inget känner inget känner inget känner inget känner inget känner inget känner inget

och så den finaste låten i hela världen och jag känner allt som går att känna på 3 minuter och 49 sekunder.


jag ska trassla ut detta.

Sylvia Plath

"I write only because
There is a voice within me
That will not be still"


svindlande höjder


 


i got stripes

jag vet inte riktigt när en underbar dröm blev till en verklighet som lutade åt att vara lite besvärlig. ingen kommer väl fram till sitt mål problemfri, det är väl säkert så. det är klart att tankarna spränger lite inombords när man ser ut genom fönstret och tänker att solen lyser ju. våren kommer ju komma.

sen vet jag, och jag har förklarat det för både mig själv och andra: allt känns bra men det är också för att jag vet att jag inte ska stanna så länge till. och att jag behöver detta. behöver riskera lite, testa lite och se lite mer.
jag vill så gärna. det står två stora resväskor på golvet i köket/vardagsrummet. blir lite nervös av tanken.
men; vilket kick sen.

har insett att det finns flera saker som kommer göra fruktanvärt ont att åka ifrån.

men jag har ungefär samma känsla i bröstkorgen som man har när man precis satt sig ner för att åka höjdskräcken. när de där gigantiska "säkerhetsbältet" fälls ner och man tänker: skit, vad har jag gett mig in på?
så skjuts man upp i luften och det är sjukt men ändå underbart. sen landar man på fötterna igen, lite darrig men kan inte sluta snacka om hur skraj man var.

ser fram emot en läskig åktur.


"We need a black pope and she better be a woman"

girlpower är bättre än all annan power. viss musik som skrivs/sjungs av kvinnor ger ungefär samma kick som "I am no man"-citatet från en av de bästa filmerna i världshistorien.


747

värmer upp mitt isiga rum till en bastu med ett bärbart element.
jag målar mina naglar glittriga eftersom det snart är nyår.
försöker spika upp bilder jag gillar på väggen men lyckas inte.
ändrar mina spellistor på spotify.
höjer och sänker värmen på elementet.
målar ett till lager nagellack.
har ont i ryggen, har suttit för länge framför datorn i mitt rum
målat naglar, ändrat värmen på elementet och fixat musiken på spotify.

varför måste man lika plötsligt tömmas på liv som man fylls upp med det?
för 3 timmar sen dansade jag och tyckte att mitt liv var oövervinnligt.
nu undrar jag vad som händer.
vad händer egentligen, typ?

utomjordiskt

min skrivbordsbakgrund. foto av tim walker och den finaste rubriken jag någonsin hört.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0