klockslag/hjärtslag

67 dagar och jag ryser. det är för mycket rörelse omkring, jag vill bara sitta still. låta frusturationen rinna av mig. hatet för västtrafik, stressen för skolarbeten, intervjuer. att prestera och visa framfötterna är svårt när man inte har några tår. när jag själv insett att ett agerande från min sida gör en person lycklig och en annan olycklig. att vad jag än tar på mig på morgonen så är det någon som hyllar det och någon som hatar det. förvirring i mitt naiva, men periodvis kloka huvud. med dessa dagsliga händelser inser jag att det hade varit fint att haft starkare åsikter. varit placerad någonstans. orubbar. men jag vet hur jag är. jag tycker allt på samma gång och ingenting. jag vet allt och inget. plus och minus, det är jag. det finns ingen lösning på mig. därför dunkar frusturationen, jag letar efter svar men jag bär inte på något sådant själv.

jag vill vara på lyrön och andas. på bergen, i soffan, i havet eller i sängen med myror i taket. jag vill så gärna vara där. borsta tänderna, känna lyrön-lukten i mina förskylda näsborrar. jag vill bara vara där och andas. bara vara där och inte ha människor som ska tycka något. äta mina köttbullar. dricka min mjölk. äta godis.

efter 18 år har jag insett att jag behöver plats. ett hus med tre är trångt och när det kommer fler så blir det outhärdligt. inget personligt, i de flesta fallen, utan bara att jag behöver vara ensam. jag klarar inte vardagsljuden, småpraten och den genomskinliga irritationen. de icke existerande konversationerna.

jag vill bara vara på lyrön. min säng räcker inte till. inget här räcker till. det är för svårt. jag vill bara ha enkelhet i form av luften som man faktiskt känner där.