linnea lindoffer:
vet inte var hon ska ta vägen. befrielsen från projektarbetet och lyckan som kom med den är överväldigande. vad gör man nu? man lyssnar på håkan hellström. man ger våren den uppmärksamhet sen förtjänar. man går ut och firar och dansar och dricker sig full. man bestämmer sig, för att: nu får det vara slut på egenförnedring. jag är en människa precis som alla andra och livet är så bra nu att jag känner mig som en hippie. hög.
vaknat till liv?
jag vaknade imorse, återuppstådd från det döda. tyckte att den här dagen är en ypperligt fin dag, vilket småregnet bekräftade.
tänkte bara uppge lite tankar: varför inser vi människor hur snabbt ett år går? kan ju låta märkligt men lika fort som en dag går, lika fort går ett år. lika fort går livet? nu gick jag för långt. men snart sitter man väl där, 50 bast, kortklippt hår och luktar svart kaffe. har barn som är svåra att förstå sig på.
ser fram emot det.
sjukt skrämmande ändå, att man en dag kommer ligga i en kista. eller något liknande. att kroppen man liksom färdas med kommer ligga livlös och sliten och om man hade sett sig själv hade man nog blivit så skrämd att man dog igen, typ. joella sa något vettig, att man borde vara så snygg som möjligt varje dag med tanke på att man kan dö väldigt oväntat och man vill ju för sjutton inte dö ful. eller?
K
det finns fyra saker som fullbordar livet.
alla på K
Killers
Kameran
Kent
Katten
kräm (så nära får ingen gå)
jag sitter alltid här och vill skriva så mycket, åstakomma så sjukt mycket. men kan inte skriva en vettig tanke. när jag läser igenom vad jag skrivit på den här bloggen så inser jag att mycket känns väldigt intetsägande.
jag skriver ut delar ur låttexter, känner att orden träffar mig perfekt och har alltid en tanke bakom dem. men när jag läser mycket nu så har jag glömt. jag kan inte minnas vad jag kände, vad jag associerade låten med när jag skrev ut den.
nu vet jag inte alls vad jag skriver. tänker, att, människor som inte känner mig skulle bli skrämda om de läste min blogg. jag verkar förvirrad. för svår eller kanske för enkel. jag läser min blogg, och tänker: är detta allt du har att komma med? försöker skriva något som jag kan se tillbaka på och tänka; fan, jag lyckades ju där.
halsen påminner mig om att jag inte gett mig själv en lugn stund den här helgen. på ett bra sätt.
jag lyssnar sönder kent och vill skrika ut varje ord.
jag tänker, att, Linnea, nu får det fan vara nog. ta dig själv samman, kvinna. lär dig själv den uppenbara läxan.
PALACE AND MAIN
Jag skjuter allting framför mig
09.
2009-07-12 saknar olga och oskar <3
2009-07-06 åker till hultsfred imon :)
she's got a criminal mind.
hennes naglar var tunna, hennes hy var len. när hon var liten var hon blyg. när hon var tretton överraskade hon ständigt sig själv med att vara rättfram för att viljan för något var stark. hon tyckte inte illa om många människor, men hon förstod sig sällan på dem. samtidigt som hon tyckte att alla var läsbara även i mörkret. även när allt blinkade.
hon hade mycket på insidan. hon var inte smart. hon förstod aldrig matte, hon tänkte långsamt och hon var inte allmänbilad. hade aldrig sett gudfadern eller forest gump. hon dumförklarades ständigt, blev inte sällan dåligt behandlad för att hon aldrig sa ifrån, ändå alltid stod kvar.
ibland släppte hon granatbomber. saker som hade kokat länge och inte gick att svälja.
hennes oförstörlighet och evighet växlades ständigt med smuts och bräcklighet.
en gång skrev hon vulnerable på sin 14-årsvägg som var målad i vaniljvitt.
hon levde i nuet men var alltid bortom molnen.
hon insåg under sin ungdom de fyra reglerna: man vill alltid ha det man inte har, just nu är alltid livets vackraste bukett, man måste falla i gropar för att kunna bestiga berg och älskling, vi ska alla en gång dö.
människor hon mötte mötte henne ofta bara till hälften, hon var tvungen att skynda, kämpa, traska 700 jävla mil för att nå fram. människorna hon mötte var ofta måttligt intresserade av utveckling utan istället hade de funnit sin egen kärlek: de själva.
det var märkligt. för hon var aldrig arg. hon lät sig trampas på, hon tog alltid emot en sketen sula med sina omuskolösa armar.
men innerst inne levde hon alltid med viljan, och hon visste att den i framtiden skulle besannas; ni ska få se.
this is our decision, to live fast and die young.
alla blir lite sentimentala när snön har legat kvar länge men måste bara yttra att detta var den första dagen på året som jag hade min småblommiga sommarklänning. vi hoppade upp på de där.. vad heter de nu igen? där man slänger glas och man sorterar. whatever, det var den 15:e maj i alla fall. jag förväntar mig att jag ska kunna gå med skinnjackan om (max) en månad. hör du det?
det finns en gata där alla kan mitt namn
