klockslag/hjärtslag

kan inte fokusera. igen. men jag orkar inte heller bry mig särskilt mycket. det ordnar sig ju alltid. man blir alltid klar med skiten förr eller senare. däremot så är dagarna som man spenderar, tänkandes på vad man egentligen borde göra, så fruktansvärt onödiga.

jag vaknade imorse, återuppstådd från det döda. tyckte att den här dagen är en ypperligt fin dag, vilket småregnet bekräftade.

tänkte bara uppge lite tankar: varför inser vi människor hur snabbt ett år går? kan ju låta märkligt men lika fort som en dag går, lika fort går ett år. lika fort går livet? nu gick jag för långt. men snart sitter man väl där, 50 bast, kortklippt hår och luktar svart kaffe. har barn som är svåra att förstå sig på.
ser fram emot det.

sjukt skrämmande ändå, att man en dag kommer ligga i en kista. eller något liknande. att kroppen man liksom färdas med kommer ligga livlös och sliten och om man hade sett sig själv hade man nog blivit så skrämd att man dog igen, typ. joella sa något vettig, att man borde vara så snygg som möjligt varje dag med tanke på att man kan dö väldigt oväntat och man vill ju för sjutton inte dö ful. eller?