i ditt öga dansar stormar små

jag blir trött på mig själv. jag kan tycka att jag är den mest speciella personen i världen men det varieras alltid med att jag känner mig som den mest opersonliga. ibland när jag tänker efter vet jag bara tre personer som verkligen känner mig. tre av alla. det krävs år eller mirakel för att få fram mig själv.

ibland tänker jag på er. er som jag inte gjort illa på något sätt och varför ni tycker illa om mig? en sak har jag insett under dessa tre åren på gymnasiet; jag slutar aldrig ge även om jag inte får tillbaka. jag slutar aldrig ha förhoppningar om att alla människor är goda, att alla människor tänker gott och inte pratar elakt.

man borde ge fan i att prata illa om människor. de som inte förtjänar det och de som man inte vet något om. jag tar tillbaka allt elakt jag sagt. jag tycker om alla nu. alla utom de människor som står på pedal och ser högaktigt ner. till er har jag bara inget att säga.

jag vet inte vad jag skriver.

blir bara frustrerad för människor har mer hat att ge än vad man tror. vare sig det handlar om att massmord eller fjortistjejer som pratar bakom ryggen på varandra så älskar vi att hata. vi vill hata, söker oss till hat och ger det till människor vi inte känner. nu ska människor vara osagda för mig. hat är bara så jävla primitivt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0