1:a
Now you know me I'm a woman of peace
I don't never take nothin' don't belong to me
I throw down and say \"Whatever's gonna be, gonna be\"
The whole industry knows not to fuck with me
I don't never take nothin' don't belong to me
I throw down and say \"Whatever's gonna be, gonna be\"
The whole industry knows not to fuck with me
"jag är kär i london, bella"
enormt fantastiskt och skrämmande hur en stad kan förtrolla en så.
hur man faller lättare, oftare för platser än vad man gör för personer.
att det är länder, städer och ställen som ger fjärilar i magen,
som efter en tid, ger krossat hjärta.
tanken på: kommer jag någonsin dit igen?
eller; det kanske förstör något om jag återvänder?
"kanske var ett one-night-stand, liksom".
jag är väl stalker-tjejen som inte kan ge upp hoppet, då.
vill sätta upp en gigantiskt tavla i mitt rum på min största kärlek någonsin
hur man faller lättare, oftare för platser än vad man gör för personer.
att det är länder, städer och ställen som ger fjärilar i magen,
som efter en tid, ger krossat hjärta.
tanken på: kommer jag någonsin dit igen?
eller; det kanske förstör något om jag återvänder?
"kanske var ett one-night-stand, liksom".
jag är väl stalker-tjejen som inte kan ge upp hoppet, då.
vill sätta upp en gigantiskt tavla i mitt rum på min största kärlek någonsin
tiden läker ingenting.
vi satt och åt fish & chips där inne för 14 dagar sen.
det är en tröst att google maps finns, så man kan gå runt på gatorna som man vill gå på även om man egentligen inte är där.
det där med tid och plats är märkligt ändå.
And then one day... you don't have any teeth anymore.
jag ser dig genom fem glas vin
har börjat tänka så mycket på människor det senaste. granskat dem när jag jobbat, åkt tåg eller gått omkring i stan. jag har lärt mig att det är svårt att få svenska människor att le. att vi sällan vågar möta andras blickar. kanske inte ens vill.
jag tycker om människor som jag inte känner ändå. tycker att alla har något. sättet de svär när de tappar sin bricka med en 27 kronors måltid på ikea. hur det inte hittar till herrtoaletten - hur de skäms när man pekar på en skylt 1,5 meter ifrån dem. att alla ser så fullkomligt olika ut.
bella sa: vi är födda i fel stad!
så jag flyttar dit ett tag.
jag tycker om människor som jag inte känner ändå. tycker att alla har något. sättet de svär när de tappar sin bricka med en 27 kronors måltid på ikea. hur det inte hittar till herrtoaletten - hur de skäms när man pekar på en skylt 1,5 meter ifrån dem. att alla ser så fullkomligt olika ut.
bella sa: vi är födda i fel stad!
så jag flyttar dit ett tag.
jag behövde en hundradels sekund
det gör så jävla ont att gå på den här marken.
delar av livet går inte att konfrontera, går inte att förändra. en del av splittret kommer alltid sitta kvar under mina fötter och sticka. så det enda jag kan göra är att lämna. jag rymmer och jag kommer ju tillbaka. jag vet det, att jag kommer komma tillbaka. jag vet att det inte går att konfrontera, förändra. men jag kan fördela smärtan i minimala bitar.
men jag kan inte ständigt vara på vandrande fot i min egen hemstad. jag tar mig till en plats där jag inte kommer stanna förevigt. men där jag åtminstone kan tänka att jag kan stanna om jag vill.
nu när jag har tagit beslutet är jag lugn
delar av livet går inte att konfrontera, går inte att förändra. en del av splittret kommer alltid sitta kvar under mina fötter och sticka. så det enda jag kan göra är att lämna. jag rymmer och jag kommer ju tillbaka. jag vet det, att jag kommer komma tillbaka. jag vet att det inte går att konfrontera, förändra. men jag kan fördela smärtan i minimala bitar.
men jag kan inte ständigt vara på vandrande fot i min egen hemstad. jag tar mig till en plats där jag inte kommer stanna förevigt. men där jag åtminstone kan tänka att jag kan stanna om jag vill.
nu när jag har tagit beslutet är jag lugn
blodbrist.
fyra timmars sömn. två oroliga timmar på vårt hotell i london. två timmar på ett plan tillbaka sverige. några sekunders sömn, drömmande, i duschen. några minuters sömn invirad i morgonrocken och med blött hår i soffan.
på planet sprang tankarna. livet är ändå så enkelt som en flygplans nödlandnignssystem. går inte att förstå när man inte ser det framför sig. det är vettigt när man sitter där. lovar.
hur ofta sitter jag inte här och skriver om hur jag längtar? om att allt skriker inom mig och att jag går åt fel håll. om hur rädd jag är för att fel saker ska hända.
varje nerv i mig plågar mig. det kanske är för att jag behöver mer än fyra timmars sömn. kanske för att jag är frusen. varför spelar ju ingen roll egentligen. jag är borttappad ändå. det är plågsamt att återvända till något man inte längre vill ha.
111 dagar och jag ska räkna ner varje dag.
på planet sprang tankarna. livet är ändå så enkelt som en flygplans nödlandnignssystem. går inte att förstå när man inte ser det framför sig. det är vettigt när man sitter där. lovar.
hur ofta sitter jag inte här och skriver om hur jag längtar? om att allt skriker inom mig och att jag går åt fel håll. om hur rädd jag är för att fel saker ska hända.
varje nerv i mig plågar mig. det kanske är för att jag behöver mer än fyra timmars sömn. kanske för att jag är frusen. varför spelar ju ingen roll egentligen. jag är borttappad ändå. det är plågsamt att återvända till något man inte längre vill ha.
111 dagar och jag ska räkna ner varje dag.
splitter
påpekar då och då vilket fruktansvärt lokalsinne jag har. det har liksom trätt fram nu på senare dar. frågan är bara: är det så? är det lokala sinnet dåligt eller är det bara en täckmantel för något helt annat? tänk om lokalsinnet istället leder oss till det som hjärtat allra mest vill ha. därav att jag egentligen inte alls har dåligt lokalsinne utan att mitt hjärta bara vill åt andra håll än de åt de hållen jag ska mot.
kanske?
kanske?
