du var min armé
ingen hurrar
mina tankar är så klara nu
skoja bara, skoj-skoja bara
vi säger att alla borde göra som vi gör.
alla är ju olika och det respekterar vi,
men aldrig någonsin har något gett oss så mycket som detta.
det är det bästa vi gjort.
tänker bara att alla borde få uppleva det, alla borde ta sig ut och släppa alla rutiner.
byta land och skapa nytt.
vi är så lyckliga här.
jag väntar mig en värld
det är som om en bubbla spräckts. som om jag varit rastlös hela livet och gått och väntat på denna tiden.
trångt att bo många så tätt, och olika känslor infinner sig olika dagar men tristessen, rastlösheten:
BORTA
glöd
M: hjärtat slår trumslag
i oktober gjorde jag en lista på spotify som jag döpte till oktober till mars. i mars skulle vi hoppa på ett plan till en annan stad i ett annat land. en spellista för att hålla ut några månader, en tid som skulle kännas som en evighet. med slask och snö och mörka kvällar. tiden gick som jag visste att den skulle och jag sitter här nu och ser ut över hundratals engelska hus.
When we go out dancing
I don't want to be bothered
rattfylleri och döden och oturen i turen
tiden gör aldrig undantag. den stannar inte upp och ser sig om och den bryr sig inte om att det gör ont. den går inte att förfrysa, spola fram, spola tillbaka eller låter sig gå i slowmotion även om man så gärna vill det. jag har så svårt för tid och rum och det märkliga i foton eller minnen från tider som aldrig kommer igen. hur mycket vi än bönar om det. döden och tiden går hand i hand och ingen av dem är barmhärtig. de skrattar oss inte i ansiktet men de fortlöper och finns där och det bara är så.
julia älskar winnerbäcks rad. en elegi för en tid som bara går och aldrig kommer igen. en rad som är så sann att det gör ont i ryggraden ibland. det ilar.
jag kommer aldrig förstå tiden och döden och allt däremellan. men man får försöka för att inte hamna i chock.
jag vill inte vara rädd för döden för det tjänar inget till, men vid sånna här tillfäller känner jag: jag är inte färdig med livet än. jag älskar det för mycket. tyngden i sorgen och allt det luftiga i glädjen. hjärtat har hittat sin rytm och jag går ut på promenad.
00:11
I London i Mias och Julias rum/lägenhet/studio. det är märkligt hur mycket man kan känna på en vecka. och det är märkligt att vi kom hit för bara en vecka sen. känns som flera veckor. man installerar sig snabbt. tufnell park känns så rätt. puss.
