när bladen faller
det finaste i världen, kan jag tycka.
kaffe
sju stycken idéer hade landat i min tillvaro. appropå tillvaro så köpte jag böcker på bokmässan, jag tyckte jag gjorde fantastiska val. en hette Mumin och tillvarons gåta. den jag påbörjat heter Muminpappans memoarer och påminner mig om morfar. jag skrev det i ett brev till honom och mormor igår. tänkte att jag ska skicka det så snart jag får tid. det är fint att brevväxla lite sådär oregelbundet med sina morföräldrar trots att jag hade kunnat se deras hus här hemmifrån om det inte vore för ett hus och ett träd som bestämt ställt sig i vägen.
jag skriver min text och den handlar om ett barn som aldrig fick leva. och om ödet, att om han hade levt nu hade jag inte gjort det. sådant som får en att fundera väldigt mycket ibland och det är hela grunden till att jag tror så innerligt på ödet.
dricker kaffe, ska ta en till kopp. tycker att snabbkaffe är förvånansvärt gott. ska in till ärenden och sen jobba om några timmar. trivs ganska bra med det just nu, även om det varit jobbigt och kanske blir värre. jag ska sätta på mig mitt bästa, säljande leende idag (har jag ett sådant?)
frustrerande att jag inte får till min text. plötsligt blir det svårare när man vet att andra ska läsa den. allt tar stopp och jag kan knappt ens läsa igenom den. jag vill så gärna att det inte blir något alls, nästan. ibland får man skärpa sig. ibland krockar saker man vill med andra saker man inte vill och då får man övertyga sig om att man vill det där man vill. JAG VILL DET HÄR!
kaffet är kallt, måste göra nytt.
hur musik kan bygga upp en värld.
lyssnar på min oktober till mars-spellista på spotify. först kom home och den kanske borde vara uttjatad men den är för fin för det. sen kommer baksmälla med petter och september. inte hört den på månader. under min tid i London hade jag isabellas ipod med inte jättemånga låtar på. men baksmälla var en av dem och jag minns hur jag var på väg till jobbet och lyssnade på den för att peppa upp mig själv. för att känna mig stadig och för att inte bli sådär påverkad av hur andra beter sig som jag alltid blev. det hjälpte inte när jag kom till jobbet. plötsligt minns jag allt. vägen dit, hur man såg restaurangen när man kom runt hörnet från tunnelbanan och hur ont i magen jag fick. så andades jag lite och gick in och jobbade. sen när jag gick hem så var jag lika förstörd flera dagar i rad. det var så märkligt. under de två veckorna, från att jag insåg att jag visst saknade min hemstad till att jag sa upp mig, hade jag ingen glöd. jag kände mig genomskinlig. var som deprimerad och hade ångest. nu i efterhand tänker jag inte så mycket på det. jag var där i tre månader, jobbade inte så länge men lärde mig flera saker för livet. det känns som evigheter sedan.
men visst är det märkligt hur musik tar oss till tider och platser som är väldigt långt ifrån där vi är nu, eller borta förevigt. baksmälla ger mig liksom ont i magen men på ett bra sätt också. home gör mig vemodig.
dags att skriva färdigt den där skrivuppgiften nu..
En natt att påskynda sanningen
Jag saknar London. För två månader sedan var jag övertygad om att jag och den staden var "so over each other". Abstinens! Vi behöver ju varandra. Det ultimata hade varit att flytta dit igen, men med bättre struktur. Jag vill inte ha bar eller restaurangjobb. Jag vill inte passa barn. Jag vill ha projekt, bo där i perioder och knappt klara mig ekonomiskt. Så vill jag ha det och om några år, vem vet.
Men jag förbrukar min tid på annat sätt. Åker till Luleå en gång i månaden, jobbar helger på Rondo när Tomas Ledin sjunger, spelar och berättar om sitt liv. Det passar mig bra just nu, säger jag till mig själv när jag tvekar. Att försöka vara upptagen vecka in och vecka ut. När tiden är knapp hinner man med mycket mer, tror jag.
Försöker skriva min första skrivuppgift där grunden är början på mitt liv. Det kanske inte är rätt. Men det kanske kan bli bra. Jag kommer hem till Bella på kräftskiva klockan kvart i ett efter jobbet, sover över, städar undan, äter frukost och åker hem. Fikar med en del av min familj, hittar böcker i min bokhylla jag tidigare aldrig sett, klappar min katt och lyssnar på "Dry Your Eyes" med The Streets.
Det finns saker som fortfarande gör ont. Men just nu är stora delar av mig lycklig. Jag är faster och ett till barn kommer om en månad. Då är jag moster också. Och det är det fantastiska, att se andra liv paralellt med sitt eget. Det, och att köpa finstrumpor på Lindex i Lerum för 20 kronor.
