En natt att påskynda sanningen
Jag saknar London. För två månader sedan var jag övertygad om att jag och den staden var "so over each other". Abstinens! Vi behöver ju varandra. Det ultimata hade varit att flytta dit igen, men med bättre struktur. Jag vill inte ha bar eller restaurangjobb. Jag vill inte passa barn. Jag vill ha projekt, bo där i perioder och knappt klara mig ekonomiskt. Så vill jag ha det och om några år, vem vet.
Men jag förbrukar min tid på annat sätt. Åker till Luleå en gång i månaden, jobbar helger på Rondo när Tomas Ledin sjunger, spelar och berättar om sitt liv. Det passar mig bra just nu, säger jag till mig själv när jag tvekar. Att försöka vara upptagen vecka in och vecka ut. När tiden är knapp hinner man med mycket mer, tror jag.
Försöker skriva min första skrivuppgift där grunden är början på mitt liv. Det kanske inte är rätt. Men det kanske kan bli bra. Jag kommer hem till Bella på kräftskiva klockan kvart i ett efter jobbet, sover över, städar undan, äter frukost och åker hem. Fikar med en del av min familj, hittar böcker i min bokhylla jag tidigare aldrig sett, klappar min katt och lyssnar på "Dry Your Eyes" med The Streets.
Det finns saker som fortfarande gör ont. Men just nu är stora delar av mig lycklig. Jag är faster och ett till barn kommer om en månad. Då är jag moster också. Och det är det fantastiska, att se andra liv paralellt med sitt eget. Det, och att köpa finstrumpor på Lindex i Lerum för 20 kronor.
Kommentarer
Trackback
