detta är så himla down.
försöker fördela mig i felfack och rättfack. försöker rensa ut orenheterna i mitt sätt och göra mig complete. inget kommer någonsin vara complete.
operfekt och oförstörbar, det enda jag har. men man får gosa ner sig i det. trivas, eller försöka se ut att trivas. lära sig att det bara är så.
puss
jag vill inte vara kvar här längre.
det är obeskrivbart varför.
vill inte berätta och kan inte
men jag längtar till 4e mars.
det är obeskrivbart varför.
vill inte berätta och kan inte
men jag längtar till 4e mars.
trassel
känner inget känner inget känner inget känner inget känner inget känner inget känner inget
och så den finaste låten i hela världen och jag känner allt som går att känna på 3 minuter och 49 sekunder.
jag ska trassla ut detta.
och så den finaste låten i hela världen och jag känner allt som går att känna på 3 minuter och 49 sekunder.
jag ska trassla ut detta.
Sylvia Plath
"I write only because
There is a voice within me
That will not be still"
There is a voice within me
That will not be still"
svindlande höjder
i got stripes
jag vet inte riktigt när en underbar dröm blev till en verklighet som lutade åt att vara lite besvärlig. ingen kommer väl fram till sitt mål problemfri, det är väl säkert så. det är klart att tankarna spränger lite inombords när man ser ut genom fönstret och tänker att solen lyser ju. våren kommer ju komma.
sen vet jag, och jag har förklarat det för både mig själv och andra: allt känns bra men det är också för att jag vet att jag inte ska stanna så länge till. och att jag behöver detta. behöver riskera lite, testa lite och se lite mer.
jag vill så gärna. det står två stora resväskor på golvet i köket/vardagsrummet. blir lite nervös av tanken.
men; vilket kick sen.
har insett att det finns flera saker som kommer göra fruktanvärt ont att åka ifrån.
sen vet jag, och jag har förklarat det för både mig själv och andra: allt känns bra men det är också för att jag vet att jag inte ska stanna så länge till. och att jag behöver detta. behöver riskera lite, testa lite och se lite mer.
jag vill så gärna. det står två stora resväskor på golvet i köket/vardagsrummet. blir lite nervös av tanken.
men; vilket kick sen.
har insett att det finns flera saker som kommer göra fruktanvärt ont att åka ifrån.
men jag har ungefär samma känsla i bröstkorgen som man har när man precis satt sig ner för att åka höjdskräcken. när de där gigantiska "säkerhetsbältet" fälls ner och man tänker: skit, vad har jag gett mig in på?
så skjuts man upp i luften och det är sjukt men ändå underbart. sen landar man på fötterna igen, lite darrig men kan inte sluta snacka om hur skraj man var.
ser fram emot en läskig åktur.
