1:a
I don't never take nothin' don't belong to me
I throw down and say \"Whatever's gonna be, gonna be\"
The whole industry knows not to fuck with me
"jag är kär i london, bella"
hur man faller lättare, oftare för platser än vad man gör för personer.
att det är länder, städer och ställen som ger fjärilar i magen,
som efter en tid, ger krossat hjärta.
tanken på: kommer jag någonsin dit igen?
eller; det kanske förstör något om jag återvänder?
"kanske var ett one-night-stand, liksom".
jag är väl stalker-tjejen som inte kan ge upp hoppet, då.
vill sätta upp en gigantiskt tavla i mitt rum på min största kärlek någonsin
tiden läker ingenting.
vi satt och åt fish & chips där inne för 14 dagar sen.
det är en tröst att google maps finns, så man kan gå runt på gatorna som man vill gå på även om man egentligen inte är där.
det där med tid och plats är märkligt ändå.
And then one day... you don't have any teeth anymore.
jag ser dig genom fem glas vin
jag tycker om människor som jag inte känner ändå. tycker att alla har något. sättet de svär när de tappar sin bricka med en 27 kronors måltid på ikea. hur det inte hittar till herrtoaletten - hur de skäms när man pekar på en skylt 1,5 meter ifrån dem. att alla ser så fullkomligt olika ut.
bella sa: vi är födda i fel stad!
så jag flyttar dit ett tag.
jag behövde en hundradels sekund
delar av livet går inte att konfrontera, går inte att förändra. en del av splittret kommer alltid sitta kvar under mina fötter och sticka. så det enda jag kan göra är att lämna. jag rymmer och jag kommer ju tillbaka. jag vet det, att jag kommer komma tillbaka. jag vet att det inte går att konfrontera, förändra. men jag kan fördela smärtan i minimala bitar.
men jag kan inte ständigt vara på vandrande fot i min egen hemstad. jag tar mig till en plats där jag inte kommer stanna förevigt. men där jag åtminstone kan tänka att jag kan stanna om jag vill.
nu när jag har tagit beslutet är jag lugn
blodbrist.
på planet sprang tankarna. livet är ändå så enkelt som en flygplans nödlandnignssystem. går inte att förstå när man inte ser det framför sig. det är vettigt när man sitter där. lovar.
hur ofta sitter jag inte här och skriver om hur jag längtar? om att allt skriker inom mig och att jag går åt fel håll. om hur rädd jag är för att fel saker ska hända.
varje nerv i mig plågar mig. det kanske är för att jag behöver mer än fyra timmars sömn. kanske för att jag är frusen. varför spelar ju ingen roll egentligen. jag är borttappad ändå. det är plågsamt att återvända till något man inte längre vill ha.
111 dagar och jag ska räkna ner varje dag.
splitter
kanske?
man måste dö några gånger innan man kan leva?
hjärtat är fyllt till bredden.
dynamit/dynamik
om man ska räkna dagar är det 64 dagar som återstår.
ska pressa ner så stora delar av garderoben som jag förmår i min rosa eller i min svarta julklappsresväska.
det är inte konstigt att det växer en liten nervositet i magen.
jag tror det kommer vara jobbigt och otroligt att åka.
kanske inte är en big deal egentligen, när man ändå kommer tillbaka om ett halvår eller så.
det kommer bli jobbigast att lämna de två som räddat mig på ett sätt som man inte kan förstå om man inte håller hela min story i handen.
sovit i 20 minuters intervaller inatt, från sex till elva och behöver ta igen det.
godnatt.
tim walker &
..musik från 500 days of summer på golvet i bellas källare. kan rekommenderas.
genialiskt. och den finaste av alla:
den här tiden på dygnet älskar mig
det finns bara två låtar i hela världen jag vill höra,
jag lyssnar på dem till orden i hjärnan känns urtvättade.
skulle kunna krypa under täcket, men det är kallt där med.
det är ironiskt att värmen i mitt rum inte fungerar, att det inte är mitt rum egentligen och att jag får sova med strumpor nästan varje natt.
jag är hungrig men vill inte bete mig destruktivt och få energi såhär på kvällskvisten när jag borde sova.
lyssnar på swallowed in the sea en sista gång för natten.
den är inte sövande, den får tankarna att studsa som molekyler i mitt rum.
jag låter mig själv get lost, and then get found. för jag vill inte bli swallowed in the sea. även om det låter fint.
längtar till min frukost, nästa avsnitt skins och att förhoppningsvis somna men en mer bekväm magkänsla imorgon.
men jag trotsar åtminstone strumporna inatt.
hundratusen ögon stirrar på oss, ingen ser
.
They come and go
As if they're someone else's days
när kommer min revansch?
jag är så jävla rädd. tänk om jag stannar här? tänk om jag får ett jobb, trivs rätt bra. tjänar rätt bra. tänk om jag träffar någon och vi är tillsammans i två år och vi bor ihop och trivs och sen hittar vi ett litet hus på en kulle i en förort och flyttar dit. och lever jag mitt liv där tills jag dör. det är min mardröm. då dör jag hellre ung. utan barn. jag är en sådan som blir nöjd väldigt lätt. därför är jag så jävla rädd för att jag ska gå emot mig själv och tro att jag är lycklig när jag inte är det.
solen lyser ute. allt är väldigt fint egentligen. vad hände med mig då? var är det fina i vardagen?
jag kan inte se det.
och vad hände med "man vet aldrig"?
jag kan inte se det.
han skrev: just nu är livets vackraste bukett och det blev mitt första och enda budord i livet.
nu: jag kan inte se det.
jakten på lycka
arg på göteborg idag
kollar på mtv och jessica simpson är i indien. har aldrig känt ett behov av att åka dit men nu lockar det. allt lockar. jag har sagt det så mycket nu det senaste men jag är så trött på göteborgs atmosfär. jag vill inte träffa samma människor, se samma gator och ta samma bussar.
snart ska jag släppa allt.
om jag läser detta om ett år måste jag tvinga mig själv att släppa allt.
outa touch and outa place
waka waka; målar mina naglar tippex-vita.
jag vet inte vad det är med mig och min näst intill besatthet till begreppen hjärta och blod och ådror. får hitta något nytt snart. hjärta är ju fullkomligt uttjatat. men jag döpte min novell till om jag hade hjärta i alla fall. känns bra.
swallowed in the sea
jag fick en hjärnkick.
åt och drack rätt.
sov och tog en powerwalk mitt bland mina alla förskylningar.
försöker ordna upp genom att skriva ner allt jag måste shoppa,
och allt jag måste göra på min kassa sony ericsson.
jag fick en hjärnkick till.
skrev två sidor om att drunkna/gå under.
drunkna på ett bra sätt.
allt jag skriver ska vara sådär irriterande dramatiskt.
som en bok man läser som är lite för mycket.
som om personen som skrev den försökte skapa det där knivhugget i läsarens bröst men inte riktigt lyckas.
jag är ändå lite förvriden av allt som hänt.
allt det som lossnat från mig och det som sitter som blodiglar på smalbenen.
jaja.
jag lyssnar på swallowed in the sea till något mer intressant kommer upp.
06:59:12
förlåt mig om jag tjatar. om grekland, om just nu och om tid som begrepp.
jag har fått förklarat för mig hur en kamera fungerar på.. vad var det? fotobildlektionerna. tror jag.
jag vet att det är fullkomligt möjligt med fotografi. vet hur det fungerar.
men jag kan inte förstå hur en sekund kan fastna på bild.
det är bara förvridet.
men tänk ändå. detta är den sista bilden från grekland. tagen den sista sekunden innan klockan slog sju på morgonen. vi hade varit uppe hela natten.
och det var så underbart.
