så att jag inte glömmer:
under tiden då jag bodde i London hoppade jag alltid på tunnelbanestationen Tuffnell Park. under tiden då jag jobbade när jag bodde i London så hoppade jag alltid av på tunnelbanestationen St. James's Park. det känns lite som en dröm. tiden då vi bodde där känns visserligen avlägsen med tiden då jag jobbade, det känns knappt som att den hänt. jag kan minnas hur jag trängde min fram i en fullknökad restaurang på kvällen och höll en bricka i en handen med cirka 10 glas. under min tid på restaurangen tappade jag bara två glas.
jag hade alltid jättetighta, svarta jeans på mig. jag hoppades hela tiden att jag snart skulle gå in de där jeansen men jag gjorde aldrig det. dessutom hade jag en svart skjorta som var aningen för liten. och alltid håret i en hästsvans. dagen då min arbetsintervju var, var en bra dag. chefen, robbie, var väldigt trevlig och lätt att prata med. vi satt vid sofforna vid fönstret. när jag sedan fått jobbet, någon dag senare, minns jag hur jag var överlycklig. vi kramades och jag fick "grattis!".
en dag, jag tror det var på min "lunch" (den var antingen 2 eller 3 timmar lång) så gick jag in i den lilla, lokala bokhandeln. det var rea och jag minns att jag var där inne ganska länge. jag minns inte vad jag tittade på för böcker men de flesta såg begagnade ut. just detta slog mig idag så jag tänkte att jag måste skriva ner det.
min förhoppning är att jag alltid kommer minnas tiden i London, men jag märker redan nu: det är lätt att glömma. inte så att jag tror att jag kommer glömma bort att spenderade några månader där, utan att man glömmer hur det kändes. redan nu har det blivit som ett konstanterande, att jag var där och jag jobbade där. känslorna får man liksom leta upp lite då och då när man har tid.
dagen då jag hade jobbat min sista arbetsdag var den bästa dagen. vi kramades och jag sa: befrielse!
Kommentarer
Trackback
