:(
och då undrar jag:
vad har jag gjort för att få all skit?
varför kan inget gå bra?
så att jag inte glömmer:
under tiden då jag bodde i London hoppade jag alltid på tunnelbanestationen Tuffnell Park. under tiden då jag jobbade när jag bodde i London så hoppade jag alltid av på tunnelbanestationen St. James's Park. det känns lite som en dröm. tiden då vi bodde där känns visserligen avlägsen med tiden då jag jobbade, det känns knappt som att den hänt. jag kan minnas hur jag trängde min fram i en fullknökad restaurang på kvällen och höll en bricka i en handen med cirka 10 glas. under min tid på restaurangen tappade jag bara två glas.
jag hade alltid jättetighta, svarta jeans på mig. jag hoppades hela tiden att jag snart skulle gå in de där jeansen men jag gjorde aldrig det. dessutom hade jag en svart skjorta som var aningen för liten. och alltid håret i en hästsvans. dagen då min arbetsintervju var, var en bra dag. chefen, robbie, var väldigt trevlig och lätt att prata med. vi satt vid sofforna vid fönstret. när jag sedan fått jobbet, någon dag senare, minns jag hur jag var överlycklig. vi kramades och jag fick "grattis!".
en dag, jag tror det var på min "lunch" (den var antingen 2 eller 3 timmar lång) så gick jag in i den lilla, lokala bokhandeln. det var rea och jag minns att jag var där inne ganska länge. jag minns inte vad jag tittade på för böcker men de flesta såg begagnade ut. just detta slog mig idag så jag tänkte att jag måste skriva ner det.
min förhoppning är att jag alltid kommer minnas tiden i London, men jag märker redan nu: det är lätt att glömma. inte så att jag tror att jag kommer glömma bort att spenderade några månader där, utan att man glömmer hur det kändes. redan nu har det blivit som ett konstanterande, att jag var där och jag jobbade där. känslorna får man liksom leta upp lite då och då när man har tid.
dagen då jag hade jobbat min sista arbetsdag var den bästa dagen. vi kramades och jag sa: befrielse!
trivsel
på schemat:
kaffe, plugga, personligt brev. och jag TRIVS! hör på den. jag trivs i det.
jag har sagt det många gånger, det är en skillnad att få plugga vad man vill nu än på gymnasiet. det är, åtminstone för mig, svårt att fokusera på dryga 7 ämnen samtidigt. allt blev halvdant under min gymnasietid. att plugga kreativt skrivande nu är trivsamt. ovant men ändå trivsamt. så jag tänker att jag försöker skriva här lite varje dag så att jag i alla fall skriver något och så att jag kan läsa nästa år, den 7 Oktober, vad jag gjorde precis den dan för ett årsedan.
imorgon väntar ett 13-timmars jobbpass. vilket jag kommer jobba varje lördag nu. kommer vara lagom trött.
ps. är det bara jag som skriver "DU ÄR BÄST, DU KOMMER FÅ JOBBET!" när jag skickar mitt personliga brev till mig själv på mailen?
inga-lill och jag byter bo
en slurk kaffe och en inväntan på jobb.
jag har en lägenhet som väntar på mig (egentligen väntar jag på den) och det känns så fantastiskt. att jag ska flytta in där, att jag ska inreda den som jag vill och att jag kommer ha ett eget hem. inga-lill ska följa med mig och om kvällarna ska vi läsa böcker, dricka te, kolla på film och äta gurka. dessutom hoppas jag på ett jobb nu och jag vill nästan inte säga det men jag tror att jag kan få det.
ps. jag har en liten hemlig längtan inför julen och jag funderar på att adoptera en vän till mitt marsvin
att säga åt sig själv: nu slutar du vara en mes
jobbångesten går i en ljuvlig berg-och dalbana. det är bra, sen är det dåligt, så är det bra och sen dåligt. nu bestämmer jag mig: sluta vara en mes.
jag gör vad jag kan, så är det bara. hade ett samtal med min mamma i köket. hon säger: vi är sånna. vi vill att allt ska vara bra hela tiden. jag fyller på med: vi tar åt oss för mycket.
nu ska jag försöka rycka på axlarna och försöka lämna jobbet när jag stiger ut från snurrdörren vid rondo.
framöver ska jag dessutom vara sparsam med pengar och planera min ekonomi in i minsta detalj, powerwalka och göra mig redo inför en möjlig flytt om några veckor/månader.
nu slutar jag vara en mes och växer upp några procent till.
