vad säger du om jag säger elefant?
är det ok att tatatuera in en elefant på sin kropp?
i ungefär tre år har jag övervägt om jag ska tatuera mig (låter så löjligt att skriva det så). jag bestämde: ja! jag bestämde: nej! jag bestämde att framtiden får väl bestämma, då. jag är osäker på det eftersom att det är så galet trendigt just nu och jag vill inte göra det av den anledningen. jag vill inte vara den här generationens motsvarighet till 90-talets(?) macho-man med en tribal över armen.
borde typ bara tatuera in min elefant för det hade jag säkert ångrat hela mitt liv därefter.
jag tänkte bli med soffa i veckan, alternativt nästa. antingen en billig ny eller en gratis gammal. nytt är ju festligt men jag lyckas som vanlig vara snål.
hejdå osv.
i think of you in colors that dont exist
rubriken ovan: fantastisk.
idag är det söndag och idag är jag trött.
så idag tänker jag på följande
elefanter
valar
kartor
kompasser
finns det något bättre än elefanter? typ inte. imorgon börjar jag på mitt nya jobb.
:(
och då undrar jag:
vad har jag gjort för att få all skit?
varför kan inget gå bra?
så att jag inte glömmer:
under tiden då jag bodde i London hoppade jag alltid på tunnelbanestationen Tuffnell Park. under tiden då jag jobbade när jag bodde i London så hoppade jag alltid av på tunnelbanestationen St. James's Park. det känns lite som en dröm. tiden då vi bodde där känns visserligen avlägsen med tiden då jag jobbade, det känns knappt som att den hänt. jag kan minnas hur jag trängde min fram i en fullknökad restaurang på kvällen och höll en bricka i en handen med cirka 10 glas. under min tid på restaurangen tappade jag bara två glas.
jag hade alltid jättetighta, svarta jeans på mig. jag hoppades hela tiden att jag snart skulle gå in de där jeansen men jag gjorde aldrig det. dessutom hade jag en svart skjorta som var aningen för liten. och alltid håret i en hästsvans. dagen då min arbetsintervju var, var en bra dag. chefen, robbie, var väldigt trevlig och lätt att prata med. vi satt vid sofforna vid fönstret. när jag sedan fått jobbet, någon dag senare, minns jag hur jag var överlycklig. vi kramades och jag fick "grattis!".
en dag, jag tror det var på min "lunch" (den var antingen 2 eller 3 timmar lång) så gick jag in i den lilla, lokala bokhandeln. det var rea och jag minns att jag var där inne ganska länge. jag minns inte vad jag tittade på för böcker men de flesta såg begagnade ut. just detta slog mig idag så jag tänkte att jag måste skriva ner det.
min förhoppning är att jag alltid kommer minnas tiden i London, men jag märker redan nu: det är lätt att glömma. inte så att jag tror att jag kommer glömma bort att spenderade några månader där, utan att man glömmer hur det kändes. redan nu har det blivit som ett konstanterande, att jag var där och jag jobbade där. känslorna får man liksom leta upp lite då och då när man har tid.
dagen då jag hade jobbat min sista arbetsdag var den bästa dagen. vi kramades och jag sa: befrielse!
trivsel
på schemat:
kaffe, plugga, personligt brev. och jag TRIVS! hör på den. jag trivs i det.
jag har sagt det många gånger, det är en skillnad att få plugga vad man vill nu än på gymnasiet. det är, åtminstone för mig, svårt att fokusera på dryga 7 ämnen samtidigt. allt blev halvdant under min gymnasietid. att plugga kreativt skrivande nu är trivsamt. ovant men ändå trivsamt. så jag tänker att jag försöker skriva här lite varje dag så att jag i alla fall skriver något och så att jag kan läsa nästa år, den 7 Oktober, vad jag gjorde precis den dan för ett årsedan.
imorgon väntar ett 13-timmars jobbpass. vilket jag kommer jobba varje lördag nu. kommer vara lagom trött.
ps. är det bara jag som skriver "DU ÄR BÄST, DU KOMMER FÅ JOBBET!" när jag skickar mitt personliga brev till mig själv på mailen?
inga-lill och jag byter bo
en slurk kaffe och en inväntan på jobb.
jag har en lägenhet som väntar på mig (egentligen väntar jag på den) och det känns så fantastiskt. att jag ska flytta in där, att jag ska inreda den som jag vill och att jag kommer ha ett eget hem. inga-lill ska följa med mig och om kvällarna ska vi läsa böcker, dricka te, kolla på film och äta gurka. dessutom hoppas jag på ett jobb nu och jag vill nästan inte säga det men jag tror att jag kan få det.
ps. jag har en liten hemlig längtan inför julen och jag funderar på att adoptera en vän till mitt marsvin
att säga åt sig själv: nu slutar du vara en mes
jobbångesten går i en ljuvlig berg-och dalbana. det är bra, sen är det dåligt, så är det bra och sen dåligt. nu bestämmer jag mig: sluta vara en mes.
jag gör vad jag kan, så är det bara. hade ett samtal med min mamma i köket. hon säger: vi är sånna. vi vill att allt ska vara bra hela tiden. jag fyller på med: vi tar åt oss för mycket.
nu ska jag försöka rycka på axlarna och försöka lämna jobbet när jag stiger ut från snurrdörren vid rondo.
framöver ska jag dessutom vara sparsam med pengar och planera min ekonomi in i minsta detalj, powerwalka och göra mig redo inför en möjlig flytt om några veckor/månader.
nu slutar jag vara en mes och växer upp några procent till.
när bladen faller
det finaste i världen, kan jag tycka.
kaffe
sju stycken idéer hade landat i min tillvaro. appropå tillvaro så köpte jag böcker på bokmässan, jag tyckte jag gjorde fantastiska val. en hette Mumin och tillvarons gåta. den jag påbörjat heter Muminpappans memoarer och påminner mig om morfar. jag skrev det i ett brev till honom och mormor igår. tänkte att jag ska skicka det så snart jag får tid. det är fint att brevväxla lite sådär oregelbundet med sina morföräldrar trots att jag hade kunnat se deras hus här hemmifrån om det inte vore för ett hus och ett träd som bestämt ställt sig i vägen.
jag skriver min text och den handlar om ett barn som aldrig fick leva. och om ödet, att om han hade levt nu hade jag inte gjort det. sådant som får en att fundera väldigt mycket ibland och det är hela grunden till att jag tror så innerligt på ödet.
dricker kaffe, ska ta en till kopp. tycker att snabbkaffe är förvånansvärt gott. ska in till ärenden och sen jobba om några timmar. trivs ganska bra med det just nu, även om det varit jobbigt och kanske blir värre. jag ska sätta på mig mitt bästa, säljande leende idag (har jag ett sådant?)
frustrerande att jag inte får till min text. plötsligt blir det svårare när man vet att andra ska läsa den. allt tar stopp och jag kan knappt ens läsa igenom den. jag vill så gärna att det inte blir något alls, nästan. ibland får man skärpa sig. ibland krockar saker man vill med andra saker man inte vill och då får man övertyga sig om att man vill det där man vill. JAG VILL DET HÄR!
kaffet är kallt, måste göra nytt.
hur musik kan bygga upp en värld.
lyssnar på min oktober till mars-spellista på spotify. först kom home och den kanske borde vara uttjatad men den är för fin för det. sen kommer baksmälla med petter och september. inte hört den på månader. under min tid i London hade jag isabellas ipod med inte jättemånga låtar på. men baksmälla var en av dem och jag minns hur jag var på väg till jobbet och lyssnade på den för att peppa upp mig själv. för att känna mig stadig och för att inte bli sådär påverkad av hur andra beter sig som jag alltid blev. det hjälpte inte när jag kom till jobbet. plötsligt minns jag allt. vägen dit, hur man såg restaurangen när man kom runt hörnet från tunnelbanan och hur ont i magen jag fick. så andades jag lite och gick in och jobbade. sen när jag gick hem så var jag lika förstörd flera dagar i rad. det var så märkligt. under de två veckorna, från att jag insåg att jag visst saknade min hemstad till att jag sa upp mig, hade jag ingen glöd. jag kände mig genomskinlig. var som deprimerad och hade ångest. nu i efterhand tänker jag inte så mycket på det. jag var där i tre månader, jobbade inte så länge men lärde mig flera saker för livet. det känns som evigheter sedan.
men visst är det märkligt hur musik tar oss till tider och platser som är väldigt långt ifrån där vi är nu, eller borta förevigt. baksmälla ger mig liksom ont i magen men på ett bra sätt också. home gör mig vemodig.
dags att skriva färdigt den där skrivuppgiften nu..
En natt att påskynda sanningen
Jag saknar London. För två månader sedan var jag övertygad om att jag och den staden var "so over each other". Abstinens! Vi behöver ju varandra. Det ultimata hade varit att flytta dit igen, men med bättre struktur. Jag vill inte ha bar eller restaurangjobb. Jag vill inte passa barn. Jag vill ha projekt, bo där i perioder och knappt klara mig ekonomiskt. Så vill jag ha det och om några år, vem vet.
Men jag förbrukar min tid på annat sätt. Åker till Luleå en gång i månaden, jobbar helger på Rondo när Tomas Ledin sjunger, spelar och berättar om sitt liv. Det passar mig bra just nu, säger jag till mig själv när jag tvekar. Att försöka vara upptagen vecka in och vecka ut. När tiden är knapp hinner man med mycket mer, tror jag.
Försöker skriva min första skrivuppgift där grunden är början på mitt liv. Det kanske inte är rätt. Men det kanske kan bli bra. Jag kommer hem till Bella på kräftskiva klockan kvart i ett efter jobbet, sover över, städar undan, äter frukost och åker hem. Fikar med en del av min familj, hittar böcker i min bokhylla jag tidigare aldrig sett, klappar min katt och lyssnar på "Dry Your Eyes" med The Streets.
Det finns saker som fortfarande gör ont. Men just nu är stora delar av mig lycklig. Jag är faster och ett till barn kommer om en månad. Då är jag moster också. Och det är det fantastiska, att se andra liv paralellt med sitt eget. Det, och att köpa finstrumpor på Lindex i Lerum för 20 kronor.
handen på hjärtat
måndag morgon: ensamdisco i mitt hus
förgående veckan har jag konstaterat:
sommarvädret får gärna vara lite mer somrigt.
harry p!! harry p, vilken succé. efter sommaren ska jag börja läsa alla böcker från början.
datorspel! vilken grej. jag ska ge mig ut på en jakt på datorspel som slår petsson och findus (i trädgårdslandet & mucklornas värld) och the sims.
förhoppningar och regnbågar
men var är den där regnbågen?
det här är värt att dö för, jag tror mitt hjärta blöder
ligger i bellas säng i bellas lilla garage-våning,
utanför hennes fönster ser man bara grönt.
fint.
